Aspergers syndrom? Vad är det?

OBS OSB: Låter en tjej gästblogga om Aspergers syndrom, lång text men väl värd att läsa!

När jag kom i kontakt med AS första gången så var jag 14 år och hade aldrig någonsin hört talas om det förut.

Aspergers syndrom? Vad är det? Är det en sjukdom? Smittar det? Dör man av det?

Jag frågade mamma men hon hade heller ingen aning om vad det var så jag började forska i saken. Jag slog upp AS i ett lexikon och förstod inte ett dugg av det jag läste. Jag sökte på internet och förstod lite mer. Jag blev “besatt”, jag ville veta ALLT som fanns att veta om AS. Jag lånade alla böcker som fanns på biblioteket och bad dem beställa hem fler från andra bibliotek. Efter en vecka hade jag fått min bild av vad AS var och då visste jag.

Jag har aspergers syndrom!

Jag berättade detta för personalen på BUP som jag då redan hade kontakt med men dom skrattade bara åt mig och idiotförklarade mig och sa att alla har drag av AS och visst stämmer det in lite grann på mig.
Men jag gav mig inte där, jag snodde broschyrer om AS i smyg från BUPS väntrum och började sammansätta allt som passade in på mig och sedan lämnade jag in en helt lista med vad som stämde på mig. 1 år senare fick jag min diagnos.
Mina svårigheter har förändrats under åren, jag har trots allt haft min diagnos i 9år och jag har gått i specialklass för personer med AS så jag har ju lärt mig att hantera vissa situationer som jag inte kunde hantera när jag var 14 år och jag har utvecklas enormt.

Och i nuläget märks det inte så ofta att jag inte riktigt fungerar som "vanliga" människor eftersom jag har lärt att hantera mitt funktionshinder på bästa möjliga sätt men i bland kommer det situationer som jag inte alls klarar av och eftersom det inte syns utan på att jag är funktionshindrad så ställer ofta samhället samma krav på mig som alla "vanliga"människor och har svårt att förstå att jag inte riktigt fungerar på samma sätt och då blir det väldigt jobbigt.

- Min största svårighet är nog relationer till andra människor.

Jag kan tycka att en person är min vän bara för att jag pratar med den på MSN men aldrig har träffat den i verkligheten. Som tex, T, jag hade träffat honom irl men aldrig fört ett samtal med honom men efter 1 månads sms och telefonkontakt kan jag säga att jag är kär och det tycker inte “normala” människor att man kan bli. Dom tycker att jag är konstig som kan känna så för jag känner ju inte personen. Och T är inte den första jag gör så här med jag har träffat alla mina killar på detta sättet. Och jag blir ofta alldeles för intensiv med andra människor, jag har svårt att avgöra vad som är “lagom” i relationer till andra det finns ju tex ingen regel på hur många sms man “får” skicka till en person varje dag och jag kan säga att mina 3000 gratis sms tar slut snabbt varje månad.

-
Jag har en förmåga att bli “besatt” av saker, i bland kan det vara bra och ibland dåligt beroende på vad det är jag fastnar för. Som tex som när jag bestämde mig för att gå ner i vikt då la jag verkligen ner 110% på det och åt Inget onyttigt och nu har jag gått ner 25 kg. Eller när jag tävlade i skytte och la ner allt på det och då gick det väldigt bra med.

Men under en period i mitt liv var det en person jag fastnat för, jag ville vara hans vän men inte han min. Jag höll på att älta det där fram och tillbaka i hela 6 år tills han gick med på att prata ut om det med mig och jag fick göra ett “riktigt” slut på det själv.

- I bland har jag svårt att förstå varför folk blir arga på mig. Men om de skulle göra samma sak mot mig som jag gjort mot dem så skulle jag bli vansinnig. Och jag har även svårt att sätta mig in i andras perspektiv vid bråk och konflikter.

-
Om jag inte förstår eller vet exakt vad jag ska göra i skolan så kommer jag inte i gång.

-
Den linjen jag går nu är väldigt individuell och man får ett tema varje vecka och man får mer eller mindre bestämma själv vad man ska göra, det fungerar inte för mig. Så lärarna får hjälpa till att sätta i gång mig. Men handlar det om något jag gillar tex fotografera så blir jag fast direkt och gör klart uppgiften vi skulle jobba med hela veckan på en dag.

-
Jag har svårt att förstå ordspråk och underliggande budskap eller när folk inte säger det dom egentligen inte menar.

-
Jag tycker om att veta i förväg vad som ska hända och jag tycker inte om hastiga förändringar.

-
Jag misstolkas ofta som egoistisk.

-
Ofta känner jag att folk inte förstår sig på mig.

Jag vet att många som läser detta kommer känna igen sig i mina symtom men det är viktigt att komma ihåg att alla har drag av någonting men att man måste ha så stora problem så det ställer till för en i vardagen för att man ska få en diagnos.

Även om det är jobbigt i bland så är det inte alltid negativt att ha Aspergers syndrom jag ser inte mitt funktionshinder som ett problem utan som en styrka och jag önskar att samhället med kunde ha den bilden i stället för att se oss Aspies som konstiga och udda.

Jag vill tacka Joanna (som för övrigt har ett väldigt snyggt namn:P) att jag fick låna hennes bord för att dela med mig av min berättelse och jag önskar att det fanns fler som hon som vill hjälpa till att öka förståelsen för dolda funktionshinder i samhället.

Har ni några frågor eller bara vill säga hej så är jag kontaktbar på info@joannahalvardsson.se
Annars kan ni läsa mer om mig och mitt liv med diagnosen Aspergers syndrom på www.domkallarmighannes.com

Känner faktiskt igen mig ganska mycket här..




× NAMN
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


HEMSIDA


KOMMENTAR